Det här med att vara gravid och invänta tillökning till familjen är ju helt fantastiskt, och vilken underbar förväntan! Eller?
 
Jag kanske är jättekonstig, eller helt fel ute. Men jag måste nog ändå erkänna att jag i alla fall ibland känner mig besviken över att jag inte känner mig lyckligare över livet som växer i magen, än vad jag faktiskt gör. Det kanske till och med är så att jag kan känna att jag var mer ledsen över det första missfallet, än vad jag (ännu) gläds åt den här graviditeten - som ganska snart har kommit halvvägs. Och för att toppa upp det hela så kommer ångesten över att ligga där på förlossningen och få det lilla pyret i armarna, och känna ... ingenting. 
 
Tänk om det här inte är min grej!? Det här med att bli mamma. Tänk om min själ inte passar för det som komma skall!? 
 
Jag vill så gärna vara helt uppfylld av glädje, lycka och förväntan. Jag vill känna hur jag strålar av kärlek till mitt ännu ofödda barn. Men (än så länge) så är det bara "någonting" som händer i min kropp. Som gör att mitt personliga utrymme känns trångt och inkräktat på. "Någonting" som gör att jag blir mätt snabbare, och har svårt att sitta bekvämt i en vanligt fåtölj. "Någonting" som får mig att vara känsligare för värme, trappor, uppförsbackar och dofter. "Någonting" som bara kommer att göra min tillvaro allt mer komplicerad.
 
Jag kan dock erkänna att när det kittlar sådär mycket i magen, som jag vill tro är det lilla livet som rör på sig, så får jag en kort stunds tillfredsställelse. För en liten kort sekund så känns det som att alla bitarna faller på plats. Men strax därefter så skickas jag tillbaka till verkligheten. Men under de korta sekunderna så känns det som att det är vi mot världen. Bara jag och lilla livet - och ingen annan.
 
Kanske blir allting mer verkligt när jag får se lilla livet på nästa ultraljud. Och när jag kan urskilja sparkar och slag, på riktigt. Kanske kan de där korta stunderna av total tillfredsställelse bli allt fler, och till slut övergå till att bli ett normalläge? 
barn, gravid, lilla livet, skam,

Kommentera

Publiceras ej