Hjärtats Dagbok

Nu har det gått en vecka. Nästan. För en vecka sedan hade jag börjat blöda, och slutat. I morgon är det en vecka sedan det sista kom, och missfallet var ett faktum. Nu har blödningarna slutat och kroppen är återställd. Iaf så återställd man kan notera med "blotta ögat". Att sluta blöda har också gjort att det är mindre påtagligt, och jag blir inte påmind varje gång jag går på toaletten. Så jag tänker inte på det hela tiden längre. Men i alla samtal om framtiden så får jag tänka till en extra gång och stoppa tankarna så fort de rusar iväg mot "just det, då skulle jag ha haft mage..." eller "ja, nu behöver jag ju inte fundera över hur jag kanske mår då...". På nåt sätt så är det precis som om ingenting har hänt. Bara att det känns lite mindre lyckligt. Som om att det är något litet som saknas.

Jag vill börja försöka, på riktigt, så snart det funkar som det ska igen. Samtidigt som jag inte vill lägga någon hets och stress på det. Jag vill att vårt lilla mirakel ska bli till för att vi är två personer som älskar varandra, inte för att vi måste matcha vårt samliv med några stickor, klockor eller typiska flytningar. Jag vill inte att vi ska ligga med varandra varannan dag, för att det optimerar spermakvaliteten och -produktionen. Jag vill att vi ska ligga med varandra för att vi är attraherade och känner lust till varandra.

Hur gör man? Hur får man ett kärleksbarn, utan att försöka. Utan att leva med en kalender, med temperaturer och symptom?