Passade på att köpa hem graviditetstester idag. Om jag ändå får testa i helgen så kan jag ju lika gärna se till att ha dem hemma. Så blir det lite sådär "jag hade dem ändå hemma, så då kunde jag passa på att testa..." till sambon.
Igår kände jag mig rätt mens-svullen i kroppen. Det var helt borta idag. Istället är livmodernregionen bara allmänt spänd. Precis som när jag ska ha mens, eller som när jag faktiskt var gravid. Om än i bara en kort period.
Undrar hur länge jag egentligen var gravid? Om det var över redan på onsdagskvällen när jag började blöda. Eller om det var först på fredagen som det faktiskt sket sig, när allting kom ut. Eller så var det över redan veckan innan, när jag (nu i efterhand) faktiskt slutade ha några "gravidkänningar" - spänningarna och kramperna i livmodern försvann, yrseln avtog och det där lugnet som jag hade känt i kroppen var helt borta. Med tanke på att jag faktiskt såg den lilla blåsan, men det psylliumfrö-stora embryot i, så måste missfallet ändå ha skett i dagarna runt blödningarna. Den lilla bubblan var trots allt stor som en förväxt grön ärta.
Jag tror att det som har tagit hårdast med hela missfallet var på nåt sätt att jag faktiskt började känna mig lite kvinnlig. Att jag, trots att jag klarar så mycket själv; snickra, mecka med bil, datorer och allt annat sånt där "manligt", faktiskt fick (nästan) uppleva den optimala kvinnligheten - att få uppleva ett barn som växer inuti mig. Men icke! Jag känner mig så misslyckad. Och känner mig skyldig, eller rättare sagt så har jag dåligt samvete gentemot min sambo. Dåligt samvete för att jag har låtit livet runtomkring stressa sönder mig, och få min kropp i obalans. Som i sin tur ledde till att jag inte kunde behålla det som kunde ha kommit att bli vårt lilla mirakel.
Jag vet att det likaväl kan vara hans små nissar som likväl simmade fel och backade in. Eller att mitt ägg inte var redo, oavsett status i livet. Men det känns så jävla orättvist!
Nu ska jag snart fira nyår. Det var tänkt att det skulle bli ett alkoholfritt/nyktert nyår, till förmån för vårt lilla mirakel. Men saker och ting ändras ju så fort. Nu känner jag bara "äh, skit samma - ge mig all alkohol jag kan få, det lär ju inte bli nåt i alla fall, någonsin". Jag vet inte varför det känns så, som att det är kört nu, jag hade min chans...
Kommentera