I morgon ska jag träffa min höggravida vän. Hon vet vad som har hänt, och var en av dem som allra bäst berättade all fakta för mig; hur det antagligen var fel på embryot, hur det inte var meningen att det skulle bli något just den här gången och hur vanligt det är att det misslyckas, att det inte behöver betyda att det inte går alls och hur kroppen tar hand om sånt på egen hand - det fanns en anledning. Allt det där som jag vet, men inte behöver höra. Det gör lika ont ändå.
Jag har undvikit henne sedan missfallet. Bara för att jag vill inte höra alla fakta, igen. Det spelar ingen roll. Vi hade ändå ställt in oss på att vi skulle få ett litet mirakel 8 månader senare. Det är klart att vi önskade oss en friskt och välutvecklat mirakel, och fattar att "shit happends". Men det är kanske det som är sorgen, att vi inte fick till det. Att det inte fungerade, den här gången. Och så kommer hon med sin jättemage och predikar. Hon som blir på smällen bara av att titta på en penis runt ägglossningstider...
Nu kom det lite bitterhet igen. Jag vet. Den har faktiskt varit på väg bort. Och jag har inte känt av den på flera dagar. Det onda är nästan borta också, och blicken har höjts till att se framåt istället. Vi kommer att hoppas på bättre lycka nästa gång. Nästa gång när min kropp är i bättre fas, både hormonellt och mentalt. Nästan 3 veckors ledighet över jul och nyår gör nog susen! Mina finnar på hakan har redan börjat försvinna. Och jag tror att jag har minskat både ett och två kilo i ren vätska redan nu.
Jag har en bra känsla just nu. Allt kommer att lösa sig. Bara den höggravida vännen håller sig på sin kant i morgon...
Jag har undvikit henne sedan missfallet. Bara för att jag vill inte höra alla fakta, igen. Det spelar ingen roll. Vi hade ändå ställt in oss på att vi skulle få ett litet mirakel 8 månader senare. Det är klart att vi önskade oss en friskt och välutvecklat mirakel, och fattar att "shit happends". Men det är kanske det som är sorgen, att vi inte fick till det. Att det inte fungerade, den här gången. Och så kommer hon med sin jättemage och predikar. Hon som blir på smällen bara av att titta på en penis runt ägglossningstider...
Nu kom det lite bitterhet igen. Jag vet. Den har faktiskt varit på väg bort. Och jag har inte känt av den på flera dagar. Det onda är nästan borta också, och blicken har höjts till att se framåt istället. Vi kommer att hoppas på bättre lycka nästa gång. Nästa gång när min kropp är i bättre fas, både hormonellt och mentalt. Nästan 3 veckors ledighet över jul och nyår gör nog susen! Mina finnar på hakan har redan börjat försvinna. Och jag tror att jag har minskat både ett och två kilo i ren vätska redan nu.
Jag har en bra känsla just nu. Allt kommer att lösa sig. Bara den höggravida vännen håller sig på sin kant i morgon...
Kommentera