Hjärtats Dagbok

 

Hur kan det blir så, att barn är nästan det enda man tänker på? Är det den s.k. "biologiska klockan" som tickar? Eller blir det bara en "tvångstanke" nu när alla omkring skaffar barn, och man själv har 1. gått och väntat på det gemensamma beslutet som innebär att sluta äta p-piller och sen 2. få ihop lusten och allt det där andra (läs: ägglossningen) samtidigt som man har en vardag?

 

Jag har varit redo att "låta det hända" under det senaste året. Men jag respekterar att det är ett gemensamt beslut som bör tas, nu när vi lever i tvåsamhet. Och att det är en del andra praktiska bitar som man faktiskt vill ha på plats, innan man tar sig an ett litet liv. Till slut så blev vi ju redo också! Det kanske hade lite att göra med att bästa vännerna "blev gravida" och hon går nu och stolt putar med sin mage. Men oavsett, vi fattade det gemensamma beslutet.

 

Och stressen slog till direkt! De 2 första menstruationerna var väntade, men ändå så hatade. Jag är ju inte dummare än att jag förstår att det tar tid innan kroppen blir redo. Och att det kan dröja uppåt halvåret innan det ens finns en chans. Trots att vården säger att p-piller går ur kroppen nästan direkt och man kan bli gravid av att bara missa ett enda piller... Må så vara. Men jag vill ändå tro att kroppen inte riktigt är i hormonell balans direkt efter sista p-pillret. Jag känner mig kropp rätt bra, och märker att det tar ett tag innan den är i balans igen - när de fejakde hormonbalanserna är återställda och naturliga igen. Så att bli gravid 3 månader efter avslutat pillerätande kanske är dömt att misslyckas? Mensen var ju inte ens bekräftat regelbunden än.

 

Men nu, när vi får nästa chans, så ska jag försöka att inte tänka så mycket på det. Inte stirra mig blind på det gröna prickarna som markerar "fertil" i kalendern. Eller de blommande grenarna som signalerar samma sak. Och inte hetsa samlivet till att matcha blomman, som markerar ägglossningen. Jag ska försöka i alla fall.