Jag hade ju inte tänkt nämna något på jobbet. Jag ville inte att det skulle påverka mig, eller min arbetsinsats. Ändå så kunde jag inte hålla tillbaka varken tårarna eller informationen när situationen väl ställde mig mot väggen. Hur skulle jag annars förklara min frånvaro, och min reaktion på frågorna? Nu kanske jag kan få lite andrum, till slut. Nu kanske jag kan få det där utrymmet till att komma ikapp och landa in i en "normal" hastighet igen. Trist bara att det ska behöva tas hela vägen till det här...
Jag vet att det är många omständigheter som ledde till att det blev som det blev. Men ändå så finns det en tanke om att det kanske var så att min kropp inte var i balans, för att den inte hade varken tid eller ro för att vara det. Kanske mest för att jag inte har förstått att allt flängande och hårda arbete faktiskt sliter mer på kropp och själ än vad man kanske vill tro.
Måndag idag. Bara några dagar kvar, till jag får stänga in mig i min lilla värld. Tillsammans med den som jag älskar allra mest.
Jag vet att det är många omständigheter som ledde till att det blev som det blev. Men ändå så finns det en tanke om att det kanske var så att min kropp inte var i balans, för att den inte hade varken tid eller ro för att vara det. Kanske mest för att jag inte har förstått att allt flängande och hårda arbete faktiskt sliter mer på kropp och själ än vad man kanske vill tro.
Måndag idag. Bara några dagar kvar, till jag får stänga in mig i min lilla värld. Tillsammans med den som jag älskar allra mest.
gravid,
missfall,
Kommentera