Hjärtats Dagbok

Kvällen den 20:e december kände jag några lätta "hugg", eller kramper, på vänster sida. I äggstockshöjd. Samma känsla som jag annars brukar få i samband med ägglossning, vilket brukar bekräftas genom att jag får mens cirka 10 dagar senare. Och igår fick jag ett sådant hugg igen, lite mer mot mitten av livmodern. Ganska exakt 5 dagar senare. Det har i sin tur nu efterföljts av lätta spänningar i livmodern. Inte sådana som jag hade när jag plussade förra gången, utan mer sådär naturliga som brukar vara starten på mensen. De brukar dock inte inledas av det där "sticket"/"hugget".

 

Vågar jag tro att vi prickade första ägglossningen, och att det var ägget som fäste igår? Jag vet att det inte är en exakt tidpunkt som ägget fäster, utan att det är en process. Ändå så är det så många som beskriver just den känslan. Och kroppen känns lugn på något sätt. Liknande det där sättet som precis innan jag plussade för första gången för cirka 5-6 veckor sedan.

 

Vågar jag hoppas på att vi är en sån där solskenshistoria, och att vårt mirakel kommer en månad senare än vad vi först trodde? Vågar jag lita på den där känslan jag har i kroppen, den där känslan av att allting är bra nu? Vågar jag lita på den där känslan av att det är ett litet liv som kommer att börja växa inom mig? Eller är det bara hjärnan som spelar mig ett spratt? Att jag så gärna vill att det ska hända, att kroppen skapar en känsla som inte är sann?

 

Och min kära app, P Tracker (a.k.a. Menskoll) kan jag ju inte ta hjälp av. Den har inte börjat räkna något efter missfallet, eftersom den väntar på första mensen. Den där första mensen som jag inte ens vet när den hade tänkt att komma.