Hjärtats Dagbok

Det var på onsdagskvällen den 10:e december 2014 som det började. Början på slutet alltså. Det var då första blödningen kom. Efter intensiv googling så konstaterade vi båda att det kanske inte var någon fara. Överallt skrevs det om oroliga blivande föräldrar, de kantades av solskenshistorier och misärer. För oss blev det misär. För oss blev det en lucia, och en stundande jul, som inte alls blev som vi hade tänkt oss. För oss blev det en stundande jul som alla andra jular - utan en fantastisk nyhet som vi hade planerat att berätta för släkten.

 

Torsdagen bestod av oro. Oro och samtal med barnmorskan. Men som jag fick höra så många gånger till inom loppet av de kommande 36 timmarna så behövde jag inte oroa mig - blödningar är normalt. Min känsla i kroppen om att det inte var normalt, att det var början på slutet, viftades bort och jag blev intalad att jag oroade mig i onödan.

 

Och ja, det gjorde jag ju. Det var ju redan över. Jag kände ju redan för några dagar sedan att det var över. Redan innan blödningarna kom igång. Kroppen hade redan slutat vara gravid, jag hade bara inte fått beviset på det än. Brösten hade slutat ömma. Livmordern hade slutat växa. Det var nog över i samband med att jag var på hälsosamtalet tidigare i veckan. Det var därför jag inte kunde känna alla de där känslorna som jag tyckte att jag borde känna. Det var därför det mest bara kändes obekvämt att boka inskrivningssamtalet i januari. Kroppen visste. Jag hade bara inte förstått det än.

 

Fredagen slutade i tårar i gynstolen, på gynakuten. Efter påhittad ihållande värk i höger sida blev sjukvårdsupplysningen orolig för ett utomkvedshavandeskap och skickade mig äntligen till akuten. Men då hade ju redan allt redan passerat. Jag hade till och med sett embryot - utanför min kropp. Gynekologen grät vid min sida. Hon försökte få mig att förstå att det inte är över för alltid. Att vi är unga och att det kommer fler chanser.

 

Jag vet. Jag vet att embryot inte hade kunnat utvecklas till ett normalt foster. Jag vet att kroppen fattar rätt beslut. Jag vet att det var bättre att det hände redan nu, vecka 5+6. Jag vet att 1 av 5 får missfall. Jag vet att man kan bli gravid efter missfall, och att man dessutom kan bli det ganska snabbt. Jag vet att ett missfall inte behöver betyda att det är något fel, varken på mig eller min partern. Jag vet allt det där. Ändå kände jag en större tomhet och sorg än vad jag någonsin hade kunnat tro att jag skulle kunna känna. Och då är det över någonting som jag inte ens vet något om. Jag har varit medveten om graviditeten i dryga två veckor, och har knappt hunnit förstå vad som var på väg att hända (ja, om allting hade gått som det skulle vill säga). 

 

Det är så mycket man vet. Ändå gör det så ont. Den här bloggen är anonym och till för att jag ska få skriva av mig, för att jag ska kunna berätta för "någon" om vad som händer. Kanske tänka och säga alla de där sakerna som man inte vågar säga högt, eller ens erkänna att man tänker. Den här bloggen är för mig, och min resa mot familjen som jag så gärna vill ha - tillsammans med min stora kärlek.