Min hjärna går på högvarv. Jag googlar status på flytningar, kroppstemperaturer och fysiska symptom. Allt för att vara så säker som möjligt på att våra ligg är kvalitativa. Jag har nog aldrig förstått hur mycket man kan vilja ha barn förut. Och nu är det min enda och högsta önskan - att få ett barn. Att få vara hemma med en liten bäbis, att få vara med första dagen i skolan och att få bråka på min bångstyriga tonåring. Jag får känslan av att om det inte sker typ nu så kommer det inte att hända alls.

Och alla tankar snurrar i mitt huvud, utan en enda åskådare utöver mig själv. Det är stora och många tankar att bära själv. Och mannen i mitt liv har ingen aning. Han som ska bli far till barnet, vårt mirakel, vet ingenting om mina ångestfyllda tankar.

Kommentera

Publiceras ej