Jag vet att jag inte är ensam om mina upplevelser. Långt ifrån. Men det gör inte min situation, eller någon annans, mindre smärtsam eller mindre relevant. Vi är bara en jävla massa folk som lider, allihopa. Och även om man kan se det som att vi inte är ensamma om det, så är man jävligt ensam i sin egen situation. Hur mycket sambo, och/eller andra i närheten, bryr sig och stöttar så är man ändå helt ensam med allt som händer i kroppen. Hormonerna som rusar och faller. Varannan månad, som det är just nu. Typ.
Men livet rullar på. Det är inte så mycket att göra. Dagarna går. 4 veckor till nästa mens. 6 veckor till nästa chans till en graviditet. Sen 10 veckor till nästa chans efter det. Sen 14 veckor...
menskoll,
Kommentera