Hur många gånger har jag inte fått höra, de senaste månaderna, om andra som har haft fleeera missfall. Och titta på dem nu - de har ett gäng härliga, friska ungar.
- Jättekul, för dem. Trist att de också fick gå igenom hela skiten med blödningen som sätter stopp för allt hopp, flera gånger. Och jättehärligt att de till slut fick sina mirakel. Verkligen. Men det hjälper ju inte mig, inte just nu.
Det finns ju trots allt de som aldrig får barn, i kontrast till de som blir på smällen första ligget. Eller de som nojjar över att det inte har hänt nåt sedan de slutade med preventivmedel - för 2 månader sedan.
Och så finns det ju faktiskt de som får barn, som inte riktigt blir som man kanske hade tänkt sig. Med diverse handikapp, av olika slag. Inte mindre älskade för det, men som ger de nyblivna föräldrarna en annan vardag än random familj.
Oavsett vilket scenario ovan så vill jag just nu inget hellre än dela 9 månaders förväntan, en förlossning med smärtor från helvetet och 18 års glädje- och sorgfyllda uppväxt tillsammans med min stora kärlek, och vårt mirakel.
hopp,
Kommentera