Hjärtats Dagbok

I dag kom mensen. Mensvärken kaplsar in min verklighet som i en liten bubbla - både den fysiska och den psykiska. Kanske var det dumt att ta den där massagen igår, som var väldigt fokuserande på svank och ländrygg. Eller så var det precis vad som behövdes för att släppa på alla spänningar, så att kroppen kom i gång som den skulle igen. Jag testade mig f.ö. på morgonen, bara för att vara så säker som det bara går på att det var fritt fram. Och massage ska ju egentligen inte framkalla missfall - beroende på vem/vilka man lyssnar på. Jag har dock svårt att se att en eventuell stabil graviditet hade blivit avbruten av 30 min massage. Om det är sant eller inte får jag ju ändå aldrig veta.

 

Vi bråkade dessutom idag. Utöver det faktum att vi i princip aldrig har sex med varandra längre så har vi knappt något att prata om längre. Och när vi väl pratar så verkar det mest vara sura miner och giftiga utspel. Jag orkar inte det. Inte nu. Jag orkar inte få nobben när jag tar initiativ till sex - oavsett om det är för "the baby-making" eller för att jag helt enkelt har lust. Jag vet inte ens om jag vill ha sex enkom i "baby-making"-syfte. Det är inte så jag vill att det ska gå till. Vårt mirakel ska bli till för att vi har sex med varandra - för att vi åtrår varandra, och vill skapa ett mirakel tillsammans. Inte bara för att kalendern säger att det är läge nu. Nästa ägglossning är vi dessutom isär, 6 dagar av de "7 fertila dagarna". 

 

 

Jag orkar inte. Jag ger upp. Vi skiter i det här med barn. Jag orkar inte med att det är det enda jag tänker på. Att det är det enda som verkar hålla oss tillsammans just nu, samtidigt som det också verkar vara det som skapar allt större avstånd mellan oss. Jag börjar tvivla på allt. På mig. På oss. På framtiden.