Hjärtats Dagbok

Det kändes på ett sätt skönt att få någon form av "diagnos" på varför jag har mått som jag har gjort. Och kanske också en orsak till missfallen, eftersom min kropp annars verkar vara så himla bra; gynekologen som genomförde ultraljudet tyckte att min livmoder var så mysig, och helt perfekt för ett barn.

 

Jag har ju ännu inte fått det som en diagnos, hypotyreos. Men det är ju inte heller första gången som jag blir testad för det. Och den här gången så var testresultatet sådant att jag faktiskt blev ombedd att kontakta vårdcentralen för att ta fler tester. Ortopeden var ju trots allt mest intresserad av att reda ut smärtan i mina ben. Och hypotyreosen förklarar ju även muskelvärken en del.

 

Efter att ha läst på mer om hypotyreos så inser jag hur illa kroppen mår, när den är drabbad av underproduktion av sköldskörtelhormon. Och jag inser också hur mycket längre jag hade kunnat fortsatt fått gått med min situation utan vetskap, om jag inte hade träffat rätt läkare - en ortoped. Det hade drabbat både mig, mitt jobb och min relation (uteblivna familj). Det har redan börjat nagga samtliga tre i kanterna.

 

Men jag ramlade över en blogg - som gav mig lite av hoppet tillbaka: FRÅN UTBRÄNDHET TILL LIVSLUST.

Jag vill ju helst undvika att behöva äta kliniskt framställda läkemedel resten av livet - och jag var tydligen inte ensam. Och livslusten (precis som bloggen...) kändes inte helt främmande igen - den har trots allt varit lite av en ouppnåelig fantasi den senaste tiden. Jag känner att jag behöver gråta lite - den här gången lite av glädjetårar, över att jag äntligen har en chans till att reda ut det som är fel. Jag har en chans att leta mig tillbaka.

 

Steg 1 - köpa ännu mer nyttigheter. Jag har trots allt känt ett sug av frukt och grönt, jag har bara inte riktigt förstått hur mycket kroppen har behövt det!

Steg 2 - antagligen köpa mig en sån där (jävla) juice-centrifug-måckafjong, som jag har lovat mig själv att aldrig införskaffa (pga dess "närdighet"). Men att bry sig om kroppen, om det nu skulle vara nördigt, är något jag kan tänka mig att leva med trots allt...

Steg 3 - lära min sambo att äta och leva med ovanstående.